Jag har inte lyssnat på Lars så himmla mycket. Nästan ingenting alls faktist. Men nu i veckan tog jag mig för att lyssna på honom på bussen till och från skolan. Men det gick inte så bra, jag kollade runt omkring mig på bussen och kom in i helt andra tankar. Så den ända jag hörde var basen pianot och gitarren, alla orden försvann ut i tomma intet. Men det var en låt som fastnade på hjärnan, men om den ska jag skriva en annan gång.
Jag klappade händerna lite på skojj i början. Sedan började Lars köra igång. Jag kollade på hur han rörde sig, lyssnade på texten iakttog hur han spelade på alla sina olika gitarrer. Jag kollade på hur pianisten hela tiden var med på vad som hände. Jag la märke till alla fantasiska ljuseffefekter. Jag la märke till hur bandets gitarrister väntade på rätt tillfälla att börja sitt solo. Inte en sekund för tidigt eller försent. Dom var tvungna att lyssna på varandra, ignorera alla andra runt omkring som stod och hoppade och skrek och busvisslade. I början var det lite stelt, men framot slutet så märktes det vilken kontakt Lars hade med publiken. Jag klappade inte händerna en enda gång under konserten, mina klappningar kom i slutet. Jag var tvungen att lyssna riktigt noga på honom om han verkligen var värd min applåder. Och det var han verkligen. När alla andra klappade händerna mellan låtarna så höll jag för öronen pga av det höga pipet som uppstår i mina öron annars.
Lars Winnebäck är en väldigt speciellt person enligt mig. Men han har lyckats, han skriver bra men konstiga låttexter. Man måste verkligen vilja lyssna för att förstår. Han har ett enromt ordförråd. Hur många andvänder t.ex ordet Tandläkarväder varje dag ? Lars får fram sitt budskap i låtarna till dom som verkligen anstränger sig och tänker ingenom texterna. Med det jag är mest farcinerad av är att han har en sån enormt bred målgrupp. Jag la märket till väldigt många personer runt om kring mig. Det fanns dom som hade druckit en aning för mycket och dansade och viftade lite för mycket på armarna för sitt eget bästa. Vi har dom nyvuxna kära paren som romantikst stog och höll om varandra och gungande lätt och kollade rakt in i varnadras ögon vi exakt rätt tillfälle och gav varandra en lätt kyss på munnen och sedan kollade vidare. Sen har vi dom som var helt otippade, en neutral kvinna med halsband som förvånar, en mc inspirerad tröja och en skinn väst. Det där halsbandet, det var något som jag skulle kunna sätta på en pitbull eller en annan grov hund. Jag väntade bara på att hon skulle börja skälla. Det fanns även, The hard gays in school. Killen med blont hår och tupp kamm. Det var rockabilly inspirerande människor där. Gammla människor, unga människor, det fanns som som stod på läktaren och dansade i hopp om att ingen skulle se dom. Och det fanns lärare där. Min gamla högstatide lärare var där. Och har man lyckats komma åt hennes hjärta då har man gjort det bra.
Lars Winnerbäck var bra, bättre än vad jag trodde. Jag kommer garanterat fortsätta att lyssna på honom. Och lära mig några av hans låtar. Det här är bara början.
