Det värsta med att blir äldre är att man börja förstå saker. Nu idag kan jag förstå varför mamma o pappa gråter när någon dör. När man var liten var det naturligt att dom gamla skulle dö. Man förstod inte varför man skulle vara ledsen. Det kan ju bero på att man inte riktigt hann lära känna dom som dog. Man visste vem det var, och att den kanske tillhörde släkten eller var vän men nån till Familjen. Men nu blir jag ledsen även om jag inte har någon egen relation till personen som dör eller lärt känna den.
Hon hann inte lära sig att gå, inte ens att förstå.
Hon kom och lämnade, utan ett hejdå.
Hon lämnade spår i våra hjärtan, stora men små.
Sov gott i himlen, lilla du.