Konsten att Ramla som Moa

Idag har jag som sagt var varit hemma hos Klara i Sörlindsjö. Det var skojjsigt, vi for och bada. Vi var och bada hela dagen. Det börja med att både jag Linnea Klara och Kalle bada, Sen gick Kalle upp och vi fortsatte att bada en stund till. Sen fikade vi och SOLA. Vid tre tiden for Klaras mamma Nike och Kalle hem. Och vi stannade kvar. Klara fick lust att bada mera så vi hoppade i, jag tyckte det var mycket kallare än vad det var förut. Så jag gick upp och sola, och somnade på handuke. Somnade kanske runt kvart över tre. Och när kl var fyra så skulle vi åka hem. Jag och Linnea hade moppen och Klara hade sin cykel. Och eftersom jag inte har cyklat på ett tag så frågade jag Klara om jag fick cykla en bit. Så klara hoppade på moppen och jag slängde på mig cyklehjälmen och börja trampa. När det inte var så lång bit kvar skulle vi svänga av den ''stora'' vägen. Vid svängen stog linnea och Klara och väntade på mig. Och jag började bromsa i lagom tid tyckte jag i alla fall, det tyckte verkligen inte cykeln. Nej den bara fortsatte rakt fram ner i diket. Och då tycker man väll att man är snabbtänk och bromsar innan man far in i buskarna, men nej nej inte jag jag fortsätter rakt in i buskarna. Och det funkar ju faktist väldigt bra ända tills det kommer en träpinne som ligger tvärsöver min osynliga cykelväg. Så smach sa det bara så satt jag inte längre på cykel.. Jag låg bland buskar och kusar och as garva ! Cyckeln klara sig och det tyckte jag var huvud saken, för en cykel kan inte självläka. Det kan ju jag. Jag klarade mig bra jag också lite rivsår och blåmärken.  När vi väl hade fått upp cykeln ur buskarna kunde varken jag Linnea eller Klara sluta skratta.. Å herrugud. Precis innan jag insåg att jag skulle fara ner i diket skrek jag OJ OJ  OJ !
haha ja det var en upplevelse och ett sommarminne som jag kommer komma ihåg.  Jag tror i alla fall att jag låter bli både min och Klaras cykler på ett tag, eller åtminstonde låta bli dikena.